Beslut eller acceptans

Nu har jag tagit beslutet, som egentligen inte är ett beslut utan ett faktum, jag kan inte längre vara domare. Jag har dragit på det, i snart 2 år, men jag har ju hoppats på att jag ska bli bra, och därför har det tagit sin tid. Det är verkligen jättetråkigt, inget som jag vill utan något som jag faktiskt måste acceptera, men det känns alltid lite bättre om jag själv känner att jag fattar beslutet.

Men nu efter jul och nyår fick jag ett skov där det gjorde väldigt ont i magen, jag trodde ett tag att det var tarmvred, men det var, som tur var, en förmodad invagination (förmodad för att jag aldrig åkte in och röntgades, men numera vet jag tyvärr exakt hur det känns), (invagination är när tarmen kryper in i sig själv). Den här gången reagerade kroppens muskler med att ”hoppa” okontrollerat, vilket är obehagligt, och när det så småningom klingade av till mer ” som kraftigt håll i magen”, då är kroppen helt slut i ett antal dagar. Och eftersom det här numera är som det är, så kan jag ju inte boka upp mig som domare, och så är det med det. Dessutom så tycker jag, och det har jag gjort hela tiden, att om ska man vara domare så måste man döma regelbundet, och faktiskt ganska mycket. Dels för att träna ögat och dels för att hålla sig aktuellt uppdaterad, det ansvaret tycker jag att man har gentemot de tävlande. Det är inte okej, i mina ögon, att döma minimumnivån för att behålla sin domarstatus, då har jag svårt att se, att jag iaf, skulle vara en bra domare. Sen händer det ju saker i livet, som gör att man under perioder kanske inte kan döma, och då får man ju träna upp sig för att komma på banan igen, och det måste ju va okej.

Så nu har jag sagt Tack och Hej för mig. Och när jag väl kom till skott, så var det ju tydligt att det var det rätta beslutet, eller helt enkel, jag har accepterat att det är som det är, just nu iaf 🙂

Det här inlägget postades i Startsida. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *